Att lära sig skriva gör man genom att läsa, både publicerade författares och vänners verk, och genom att använda sitt skarpsinne och kreativitet för att analysera det man läser och komma på varför det fungerar när det gör det och vad som saknas när det inte gör det.

Använd en enkel stil och gå rakt på sak.

Klichéer är som invasiva arter, tar snabbt överhanden om de inte obarmhärtigt utrotas.

De finaste reportrarna är sanningssägare. Det finns en magisk kraft i faktiska detaljer.

Inkompetensen röjer sig i bruket av för många ord.

Söndag i St. Croix. Instängd på hotellrummet med en flaska whisky och Nya Testamentet.

Det skrivna är ett privatsamtal mellan författaren och läsaren.

Jag skriver inte alltid på mornarna, men om jag skriver på något viktigt, då är det bästa för mig att börja utan att göra något socialt – som att kamma håret eller något sånt – därför att min hjärna går in på ett annat spår.

Låt inte ordet alltför mycket snärja själva tanken; det bör för tanken vara en kropp som inte tynger. Ingenting kan vara tunnare – det är betingelsen för att nå det behagfulla, i andliga verk likaväl som i det dagliga livet.

Otaliga andra ord, som heder, rättvisa, moral, internationalism, demokrati, vetenskap och religion hade helt enkelt upphört att finnas till.

Jag vill inte se ut som om jag har kört en Concorde utan vindskydd.

Gjort är gjort.

Konsten syftar inte till att styra eller stifta egna lagar utan konstens strävan är i stället först och främst att förstå.

Klarhet eftersträvas endast av tänkandet, magi bedrivs i dunkel.

Ett ord räcker för den uppmärksamme läsaren.

Man utvecklar inte en stil. Man utvecklas själv. Eller, kanske mer korrekt, man är född med en viss personlighet och livet formar den. Och sedan, om man skriver eller målar eller skulpterar, gör man dessa saker med den person man blivit. Och det är stil.

Jag tycker inte om skönlitteratur som inte är väl förankrat i sinnena – den sortens meningar som ”Hon gick ut, satte sig ner, drack te och såg ut genom fönstret. Bilar for förbi.” Jag vill veta vilket te hon drack, vad för sorts fönster hon såg ut genom, vilka bilar som for förbi, vad som mer fanns på gatan, hur stolen kändes, hur rummet såg ut, hur ljust det var ute. Jag kanske inte är särskilt fantasifull som läsare, men jag anser att det är författarens jobb att göra det jobbet.

Ingenting är värre än okunnighet med sporrar.

Världen är gammal, tänker vi,
och vi åldras båda två.
Idag står jag inte torrt,
löven har börjat falla,
det luktar syrligt i den
råa luften, jag känner
dropparna genom håret.

En författarens största tillgång är intuition; alltför många fakta hindrar intuition. En författare måste veta så mycket, men det finns så mycket han inte behöver känna till – han måste känna till mänskliga ting även om de inte är ’hälsosamma’ som man säger.

Att finna orden som på en och samma gång rymmer verkligheten och känslan som verkligheten inger skulle komma att bli, och är så än i dag, mitt ständiga huvudbry när jag skriver, oavsett ämne.

Ryssarna dödar inte bara våra städer fysiskt, de inkräktar också ständigt på vårt minne.

Upp före kl. 8. Arbetade helt i onödan, fick kassera. Är trött.

Jag tror att skrivande också måste visa vad som kan vara annorlunda, vad det är som den hårda härskarblicken inte ser, vad som gör att människor, till synes små på jorden, känner sig förtröstansfulla i sig själva trots andras förakt.

Ibland frågar man mig: Talar människor verkligen så där vackert? Ja, aldrig talar människan vackrare än i kärlek och i dödens närhet.

Så fort du kan dra en parallell med ditt eget liv, eller din egen tid, då funkar en historia.

Man skriver nästan enbart för sitt eget nöjes skull.

Frihet är att göra det nödvändiga.

Man behöver stor talang för att förstå vad man inte ska skriva och i en författares medvetande är de icke skrivna verken fler än de han har skrivit. Man väljer. Och dessa val är viktiga. Å andra sidan måste man befria sig från de här liken, begrava dem, eftersom de hindrar en från att skriva det man bör, precis som det är nödvändigt att röja bort en ruin för att förbereda marken för en ny byggnad.