Endast som vittne är människan till:
Tag och skriv!

Jag tycker om att läsa spännande saker, jag tycker om att dras med, och bryr mig inte så mycket om huruvida det är nyskapande eller har ett extremt bra språk, så länge jag dras med. Det är så jag vill skriva själv också, det är det jag över mig på, och då är ju dramaturgi a och o. Men jag är inte så väldigt bra på det.

Jag har aldrig varit aktuell. Det är bara jag som är aktuell för mig.

I början behöll jag det mesta, men med tiden har jag väl blivit bättre på att behålla det som är viktigt.

Jag har aldrig haft några personer som kommer tillbaka. Jag letar efter kodord i stället: vissa ord uppväcker vissa känslor. Om jag säger ’Den blomstertid nu kommer’ uppväcker jag en viss känsla hos alla svenskar. Precis på samma sätt försöker jag göra mina låtar.

Man är aldrig nog enkel, nog exakt, nog djup.

Jag föredrar att skriva om människor som, enligt de flesta nyhetskriterier, betraktas som marginella.

Enbart genom ordet är vi människor, och enbart genom ordet knyts vi samman med varandra.

Det vore naivt att tro att nåden helt enkelt vederfars oss utifrån – man måste vara försatt i andlig beredskap för att kunna ta emot den.

Halva världen renoverar sina kök, den andra halvan svälter.

Man behöver bläddra igenom ett helt bibliotek för att skriva en enda bok.

Konsten syftar inte till att styra eller stifta egna lagar utan konstens strävan är i stället först och främst att förstå.

Om man verkligen vill utradera någons eller en hel befolknings förmåga att tänka, då måste man göra det genom att stänga både deras fiktiva och faktiska träning.

Många ord tillför inget annat än sin längd och tar plats inte bara i tidningen utan i läsarnas huvud. Stryk därför allt som kan strykas – det kan till och med frigöra ett utrymme för dig att tillföra lite färg eller en detalj som inte passade i första versionen.

Nej, jag saknar tilltro till utpräglat estetiska synsätt inom idé-, litteratur-, konst- och språkhistorien. Man måste utgå från grundläggande mänskliga attityder; de sinnliga uttrycksmedlen kan trots motstridiga mål vara identiska från tid till annan.

Vi kommer att ha ännu mer arbete när kriget är slut – på grund av all ockuperad mark, och mark runt frontlinjen. Jag kommer att fortsätta som minröjare, och drömmer om att säkra alla de platser där jag var som barn.

Det ordnar sig alltid.

Man måste veta. Och befria sig från cynism. Och från den rasism i vars klibbiga strömvirvel vårt samhälle glider allt djupare ner.

Hellre dör jag än använder generativ AI.

Jag träffade också två soldater vid en bensinstation nära frontlinjen. De köpte varmkorv, vi började prata och de frågade när min grej skulle publiceras. Jag svarade: ’Antagligen i maj.’ En av männen sa: ’Jag tror inte att jag finns i maj.’

Exakt överförd upplevd erfarenhet ger inte alltid bästa möjliga dikt, delvis därför att man drar sina slutsatser om vad man har upplevt redan innan man börjar skriva. Vad man vill ska hända är att man upptäcker något på sidan. Då kopplas elektriciteten på, man uppfinner berättelser för att komma fram till saker, insikter man inte redan hade. Det är vad jag tror på.

Det är så jag har föreställt mig mitt åtagande i skrivandet, och det består inte i att skriva ’för’ en kategori läsare, utan ’från’ min erfarenhet som kvinna och invandrare i mitt eget land, från mitt minne som nu blivit allt längre av åren som kommit och gått, från nuet som ständigt levererar andras bilder och yttranden.

Jag har börjat med ord
Erkänner äntligen
Jag ska bli bäst i världen
Skriver i snön
på trottoarer
och kajer

Det är ett privilegium att släppas in i andra människors liv och jag fortsätter att förvånas över hur generösa människor kan vara, med sin tid, med sina känslor, med sina historier.

Historier som livet skriver är svåra att berätta. De är så enkla.

Botemedlet för tristess är nyfikenhet. För nyfikenhet finns inget botemedel.

Konstnärens roll är att ställa frågor, inte att besvara dem.

Detta är de första raderna som jag åter skriver vid det vackra skrivbordet i tillhörande stol. Efter maten läste jag tidningarna i empirfåtöljen. Plakettsamlingen, skrivbordets gamla vanliga detaljer är ordnade som förr. Avrivningskalendern var tjock – den hade blivit stående på 11 februari. Med sällsamma känslor rev jag av hela bunten av almanacksblad till i dag.

Och kall stod skogen i spökvit skrud.
Och tom slank räven bland snåren.
Och ingenstans gick en väg till Gud.
Och ändlös fjärran låg våren.