Under arbete
Jag håller på med en ny bok. Det går trögt. Det är ovanligt mycket att läsa – ett jättelikt arkiv, andra arkiv, litteratur – så pass mycket att bara tiden sätter en gräns. En hel del är svårtytt. De flesta inblandade är döda och de som lever vill de flesta inte prata med mig. För att få någon ordning på torpet har jag tänkt kasta ner några anteckningar då och då. Senaste inlägget överst.
Läs mer här
Berättelserna
För berättelserna, grabben. Det svarade Charlie Parker på frågan om varför han gillade country. Jag har under det senaste året roat mig med att plocka ihop några av mina favoriter, hittills femtiofem sånger, alltifrån Terry Allen till Townes van Zandt, från ”Sick, sober and sorry” till ”Dreaming my dreams with you”, från Austin till en gatstump i Oslo. Det kommer fler.
Börja här
Fascisten
Omslaget klart. Formgivare: Michael Ceken. Foto: Jonas Wikander. Förlaget skriver: ”Anders Sundelin har läst brev, artiklar och Säpoakter, även talat med inblandade, för att skriva den definitiva berättelsen om den blinde poeten som kom att forma den moderna högerextrema rörelsen.” Utkommer i augusti. Jag är väldigt glad över att vi hittade det här ovanliga fotot.
Läs mer här
Citatet
Det som gör en story bra eller dålig, eller banal eller intressant, har ingenting att göra med historien som sådan, utan med hur bra eller dåligt den är skriven.
Om du är ute efter att beskriva sanningen, överlåt elegansen till skräddaren.
Jag älskar prosan, livets verklighet,
Ur informationen ur livets väsen.
Hela glädjen med skrivandet är möjligheten att gå igenom det skrivna och få till det, på ett eller annat sätt.
Döm en man efter hans frågor istället för hans svar.
Otaliga andra ord, som heder, rättvisa, moral, internationalism, demokrati, vetenskap och religion hade helt enkelt upphört att finnas till.
Det bästa sättet för mig att skriva är inte att säga: Här är en stor idé som jag ska försöka formulera de nästa tjugofyra timmarna, utan i stället: Jag ska skriva tre sidor och sluta när jag vet vad jag ska skriva nästa dag.
Mindre än mera.
Man kan berätta en historia som täcker tre timmar av ett mänskligt liv eller tre århundraden – det är samma sak. Varje författare som skapar något autentiskt på ett naturligt sätt, instinktivt, skapar också den teknik som passar honom bäst. Alla former eller genrer är alltså naturliga.
Så jag hoppas slippa rasa särskilt mycket – förutom över att Kadare aldrig fick Nobelpriset: för det är ett fall där rättvisan inte har skipats som den borde, av tydligt identifierbara personer.
Allt som inte är skrivande är enkelt.
Varje dag läser jag igenom det jag skrivit dagen innan och jag har lärt mig av bitter erfarenhet att det verkligen är ett misstag att bli för säker på det jag har skrivit. Jag skriver och skriver om så mycket.
Ändå något, sa fan, fick se Åmål.
Mitt språk är den gatuhora som jag måste förvandla till en oskuld.
En bok bör vara hackan till den frusna sjön inom oss.
I won´t forget but I won’t be lonely
I’ll remember April and I’ll smile
Vad jag vill säga är inte alls att man måste hitta ord som förbluffar läsaren. Jag kräver alls inte någon särskild tillgjordhet, så att alla stönar och säger: ’Han har visst skrivit det ingen annan kommit på.’ Men man måste ändra de utslitna bilderna eller tillföra dem sina egna ord.
Nej, det är inte piano, det är drömmar.
Okej, tre stora pojkar: Putin, Trump och Xi Jinping – dela upp världen i inflytandesfärer med Jaltaöverenskommelsen som modell. Hur mycket de än må gilla det, det här synsättet är förlegat. Det ukrainska motståndet är bästa beviset på att världen inte kan utvecklas i enlighet med Orwells 1984.
När du äter, dricker, älskar och gärna delar med dig, njuter du det bästa världen kan skänka dig.
Tänk mycket, säg föga, skriv än mindre.
Kort sagt tror jag att skrivarens hantverk, författarens roll, är en akt av medkänsla.
I en bra pjäs har alla rätt.
Leta efter detaljerna. Har du detaljerna har du grunden till hela historien.
Om mina böcker hade varit lite sämre skulle jag inte ha blivit erbjuden att komma till Hollywood, och om de hade varit lite bättre skulle jag inte ha åkt dit.
Även i litteraturen är det bara de rika som har råd att spara.
Jag glömmer bort namnen på de poeter som jag en gång i tiden beundrade. Ibland har jag till och med svårt att komma ihåg vad staden där jag nu bor heter, och vad jag ska gör här. Men jag minns namnet på den farbror som lät oss följa med hans buss och körde oss till det ukrainska Ukraina. Som gav den första brödbiten till min son på tio dagar. Han hette Valera.







