En författare är någon som kan göra en gåta av ett svar.

Ibland tar en dikt fem minuter att skriva, ibland tar den månader. Det finns ingen regel.

Det finns inga främmande länder. Det är bara resenären som är främmande.

Detta är vad essäskrivandets praktik är, för mig: ett snubblande försök att återskapa, i språket, en gemensam plats som är öppen för alla.

Om man vet precis vad man ska göra, varför då göra det?

Ibland frågar man mig: Talar människor verkligen så där vackert? Ja, aldrig talar människan vackrare än i kärlek och i dödens närhet.

Jag var trött på att tänka i grupp. Jag ville tänka ensam. Jag ville veta vad jag tänkte på när jag tänkte för mig själv. Det var en lust som kom från ingenstans och den var hänsynslös. Som hunger. Som sömn. Som sex.

Man kan finna världen i varje individ.

I den lilla pausen mellan två ord finns ett stort urval möjligheter: man är fruktansvärt fri, och samtidigt skapar texten sig själv och man är dess förmedlare.

Filosofer tycker om stränga, logiska strukturer, men många företeelser förstår vi genom berättelser där abstrakta idéer exemplifieras.

Den som inte lärt sig begränsningens konst har aldrig lärt sig skriva.

Fruktan för adjektivet är stilens begynnelse.

Ord ja. Dem kan jag en del om. Egentligen är ord det enda jag kan något om, och det enda jag kan vara till någon nytta med i ett krig som fötts ur en lögn så hävdvunnen att ingen märkte den.

Över en viss nivå är litteraturen ett försök att påverka åsikterna hos sina samtida genom att återge erfarenheter.

Det går en liklukt genom mänskolivet.

Jag bara skriver. Finns det något att säga om det? Jag skriver en första version, rättar den och skriver rent. Sedan är det klart. Fungerar det inte åker det i papperskorgen. Antingen får jag en bra start eller så får jag det inte.

Det händer nästan alltid något kul när man vänder på perspektiv, pratar baklänges.

Jag fick gå ut och lukta på staden.

Jag försöker göra det enkelt. Jag försöker skriva som det är.

GÅ UPP OCH BÖRJA ARBETA OMEDELBART.

Putinregimen kan inte jobba med kapabla personer. Det enda som spelar någon roll är lojalitet. Den som tänker för självständigt kastar de i fängelse.

Det var tider det –
att sparka en läderfotboll
renare och längre
än man någonsin väntat sig!

I skrivandet finns ingenting av det där oegennyttiga.

Ödmjukhet är grundvalen för alla dygder.

Himmel försvinner i vatten,
vatten försvinner i himmel.
Fisk simmar i granskog.
Fågel flyger i vatten.
Vi ror över berg.

Om man till exempel säger att elefanter flyger på himlen så kommer folk inte att tro dig. Men om du säger att fyrahundratjugofem elefanter flyger på himlen kommer folk antagligen att tro dig.

Vad jag verkligen tror är att det finns inga birollsinnehavare, varken i livet eller i konsten.

Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.

Varför är då min vers så ofruktbar
och saknar nytt behag, variation?
Jag borde kanske se vad tiden har
av konstfullhet för inspiration.

Artificiell intelligens kan inte tänka, eftersom den saknar förmåga till passion, till passionerad berättelse.”