Under arbete
Det här är den loggbok jag förde under arbetet med boken som fått namnet Fascisten. Jag började i september 2019 med att läsa hans Säpoakt på Riksarkivet, sedan tog jag itu med hans arkiv, de 55 första volymerna på mikrofilm. Brev på fem språk. Mycket var svårtytt. Jag antecknade namn, tog kontakter, fick sällan napp. I april 2026 var jag klar.
Läs den här
Recensionerna
Alla stora dagstidningar recenserar Fascisten denna första recensionsdag. Jag bugar mig, rodnar lätt. Överlag positivt, ibland mycket positivt, men det gnatas över att jag inte skriver om Sverigedemokraterna. Alltså fungerar det. Det är mellan raderna man fångar sina bästa läsare, som Ekelund skrev. Jag har inget att säga om SD. Här en recension.
Läs den här
Intervju: Fascisten
Veckomagasinet Fokus har valt Fascisten som månadens bok i sin Fackboksklubb. Erik Jersenius passar på att intervjua mig och jag svarar så gott jag kan. Vem var han den blinde officerssonen från Jönköping? Hur tänkte han och vad gjorde han? Vilka var de som följde honom? Kan man se några spår av Per Engdahl i våra dagars Sverige?
Lyssna på intervjun
Citatet
Mindre är mera.
Nationalitet. Ordet är ett lockmedel för despoter, att tussa folken emot varann. Allt vad mänskligheten har störst är kosmopolitiskt: religion (”gån ut i hela världen etc.”); vetenskapen (2 gånger 2 är 4 i Europa så väl som i Kina).
Inkompetensen röjer sig i bruket av för många ord.
Det är inte den flotta vändningen, den abrupta höjdpunkten eller det sömlösa händelseförloppet som karakteriserar en författare och gör honom unik. Det är en ton, det är ett sätt att se på saker. Det är en rytm, det är vad som inom poesin kallas en naturlig rytm.
Romantisera inte din ’kallelse’. Endera kan man skriva bra meningar eller så kan man det inte.
Jag är avundsjuk på människor som har rutiner – de där som går upp tidigt och skriver i tre timmar, sen sticker ut och joggar. Jag vet att jag inte kan göra det. Ibland fipplar jag bara runt här hemma. Men så fort jag fångar en rytm arbetar jag oavbrutet, från morgon till kväll.
Jag har något slags särskild kärlek till omarbetningar. Det finns människor som skriver en sak och sedan inte kan se den mer. För mig är det annorlunda: jag har svårt att skriva, men tycker om att omarbeta.
Jag det finner förhatligt att ännu en gång förtälja en sak, som är skildrad tillfyllest.
Att vi alls existerar, trots att ’ondskans imperium’ i halvannat sekel försökt att göra dem och oss till ’ett folk’ (eller ’ett sovjetiskt folk’ i den mjukare sovjetversionen), är ingen gåva från ödet och beror inte på en ynnest från någon överhet. Det är ett resultat av att vi besegrat våra mördare.
Jag tror att skrivande också måste visa vad som kan vara annorlunda, vad det är som den hårda härskarblicken inte ser, vad som gör att människor, till synes små på jorden, känner sig förtröstansfulla i sig själva trots andras förakt.
Artificiell intelligens kan inte tänka, eftersom den saknar förmåga till passion, till passionerad berättelse.
Just där – i den varma mänskliga rösten, i det levande ekot av det förflutna – döljer sig den ursprungliga glädjen och blottas livets ofrånkomliga tragik.
Jag är också född och
vuxen till det enda:
att vara Anna i världen.
Sommar emot slutet.
Vart tog ni vägen, alla?
Konsten syftar inte till att styra eller stifta egna lagar utan konstens strävan är i stället först och främst att förstå.
Språket avslöjar allt.
Ompröva dina invanda uppfattningar.
Det finns tusen historier, men bara en av dem är min.
Hela dagen hade vädret varit vackert och kvällen var stilla och varm. Vattnet låg blankt och ytan bröts överallt av vakringar. Vi riggade upp spöna och fick snart kontakt med fina små rödingar. Vi satt länge på kvällen i det behagliga nattljuset och pratade, stekte fisk och såg ut över det karga landskap som vi nu skulle lämna.
Jag har alltid fascinerats av hur det som kan verka enkelt ofta är det svåraste.
Jag tycker att den svåraste delen av skrivandet är att få ner det från början därför att det man har skrivit är vanligtvis så dåligt att det är rent bedrövligt, att man bara inte vill fortsätta. Det är vad jag tycker är svårt – missmodet som kommer från att ha sett vad man gjort. Är det allt du kan?
Jag tycker om att läsa spännande saker, jag tycker om att dras med, och bryr mig inte så mycket om huruvida det är nyskapande eller har ett extremt bra språk, så länge jag dras med. Det är så jag vill skriva själv också, det är det jag över mig på, och då är ju dramaturgi a och o. Men jag är inte så väldigt bra på det.
Jag levde länge i förhoppning om att det skulle gå att samsas med det ryska, men det gör jag inte längre. Vi har varit öppna för att ge och ta, mina föräldrar jämkade hela livet. Men nu, efter Butja, efter Irpin, är inga kompromisser möjliga.
I’ve gotta be me.
Jag skrev alltid. Alltid hade jag lappar med mig i fickan, där jag antecknade uppslag och tankar. Jag skrev under resorna, på tågen, på hotellrummen, vid köksborden hos lantarbetarna där vi satt, inne hos arbetsgivarna under förhandlingarna om tvister, medan ombudsmannen pratade. Jag skrev med stöd mot telefonstolpar, mot brevlådor, mot cykelsadeln.
Döm en man efter hans frågor istället för hans svar.
Djupa känslor innebär inte god poesi. Ett hum om språket skulle vara lite till hjälp.
Utan behärskning fungerar ingen konst. Då kan lika gärna mentalsjukhusen börja sälja inträdesbiljetter.
En människa förblir vis så länge hon söker visheten; när hon tror sig ha funnit den blir hon en narr.
Jag tror att vad jag skulle vilja att mina grejer åstadkommer är att göra människor mindre ensamma.







