Undvik alla stelnade klichéer.

Ödmjukhet är grundvalen för alla dygder.

GÅ UPP OCH BÖRJA ARBETA OMEDELBART.

Det finns inga främmande länder. Det är bara resenären som är främmande.

Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.

Jag har bott med en språkvårdare i hela mitt liv
Och sett människor, komma och punkt.

Putinregimen kan inte jobba med kapabla personer. Det enda som spelar någon roll är lojalitet. Den som tänker för självständigt kastar de i fängelse.

Nu är jag tyvärr lika nykter som i förmiddags.

Den som inte lärt sig begränsningens konst har aldrig lärt sig skriva.

Som reporter har jag inget ego.

Jag försöker göra det enkelt. Jag försöker skriva som det är.

Att säga mindre än mer, vilket ibland betyder att man måste ta bort en del av det man har, kan vara väldigt effektivt: dels för att det snabbar på skrivandet lite, dels för att ju mer av förklaring man tar bort desto aktivare måste läsarens intellekt arbeta, hitta samband. Ju mer aktiv läsarens intellekt är desto gladare är läsaren, för det mesta. Det är därför vi gillar roliga historier – därför att skämtet händer i vårt intellekt; vi lyssnare är de som hittar sambandet.

Vad jag verkligen tror är att det finns inga birollsinnehavare, varken i livet eller i konsten.

En författare är någon som kan göra en gåta av ett svar.

Varför är då min vers så ofruktbar
och saknar nytt behag, variation?
Jag borde kanske se vad tiden har
av konstfullhet för inspiration.

Filosofer tycker om stränga, logiska strukturer, men många företeelser förstår vi genom berättelser där abstrakta idéer exemplifieras.

Över en viss nivå är litteraturen ett försök att påverka åsikterna hos sina samtida genom att återge erfarenheter.

Det var tider det –
att sparka en läderfotboll
renare och längre
än man någonsin väntat sig!

Fruktan för adjektivet är stilens begynnelse.

Himmel försvinner i vatten,
vatten försvinner i himmel.
Fisk simmar i granskog.
Fågel flyger i vatten.
Vi ror över berg.

Bara för att folk inte vill spela boll betyder inte att du inte ska skriva historien. Ibland ska du skriva historien.

Rytm betyder något. Ton betyder något. Känslan för platsen betyder något. Allt det där som vi pratar om när det gäller romaner, tycker jag att om historia och biografier ska uppnå det vi vill att de ska uppnå måste man ägna lika stor uppmärksamhet år dessa dygder som romaner gör.

Vi vill inte ha det här kriget, vi har aldrig velat det och alla vet om det. Men om Ukraina brinner så kommer ert Moskva att brinna.

Det händer nästan alltid något kul när man vänder på perspektiv, pratar baklänges.

Jag bara skriver. Finns det något att säga om det? Jag skriver en första version, rättar den och skriver rent. Sedan är det klart. Fungerar det inte åker det i papperskorgen. Antingen får jag en bra start eller så får jag det inte.

Om man till exempel säger att elefanter flyger på himlen så kommer folk inte att tro dig. Men om du säger att fyrahundratjugofem elefanter flyger på himlen kommer folk antagligen att tro dig.

Detta är vad essäskrivandets praktik är, för mig: ett snubblande försök att återskapa, i språket, en gemensam plats som är öppen för alla.

Det måste se lätt ut, men det tar en evighet för mig att få det att se lätt ut.

Mänskligt liv kan vara rena kaoset, men konstnärens arbete – den enda han är till för – är att ta dessa nävar av förvirrade och disparata saker, saker som verkar oförenliga, och forma dem, ge dem struktur och mening. Även om det bara är hans uppfattning om vad meningen är. Det är vad han är till för – att ge liv åt sitt synsätt.